Att stå där på mattan. Bara ett litet steg från den underbara yogavärlden som vänninan och arbetskamraten har talat så varmt och lyriskt om. Pirrigt. Förväntansfullt. För första gången.
Klassen sätter igång, passerar och avslutas. Sitter där på mattan. Namaste. Vad var det som hände? Andas in, andas ut, hunden, andas in, kobran, andas ut, krigaren 1 eller var det 2? andas in....ömmande handleder och fotleder, skakiga ben, lyrisk! Nä, mer förvirrad. Tankar som virrar, känsla av missmod - svårt, jag är otränad, kan inte. Är detta något för mig? Har min vännina överdrivit yogans effekter? För första gången.
Det första steget. Det är stort. I början ett steg, sedan ett till och ett till. Däremellan viker sig de vingliga benen och rumpan landar djupt ner i mattan. Upp igen, nytt steg, lite stadigare, lite mer balanserat. Till slut går benen obehindrat, tom springer. För första gången. Här är vi nu, som vid det första steget.
Något nytt som måste få landa. I kroppen. I sinnet. Lära att släppa känslan på prestation. Att bara vara. Med acceptans för den egna kroppen. De egna tankarna. Första gången. Det är stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar